Adriatiska kusten och Po-bäckenet, Italien

Marmoröring

Salmo marmoratus

⚠ FÖRSIKTIGHET — STATUS: Marmoröringen omvärderades som Sårbar av IUCN 2024. Den rena Soča-populationen (Slovenien) återställdes genom utsättning och fiskas under licens med enbart fluga; det främsta hotet är hybridisering med utsatt öring. Hemmahörande i Adriatiska avrinningsområden i norra Italien och Slovenien. Marmormönster, inga röda fläckar.

Havsabborre

Dicentrarchus labrax

Europas främsta sportfisk för spinnfiske i saltvatten — en silvrig, hårtslående rovfisk vid surfstränder, estuarier och klippkuster från Medelhavet till Nordsjön, och den sprider sig fortfarande norrut. Den är hårt reglerad i hela Europa; kontrollera alltid aktuella minimimått och fångstbegränsningar innan du behåller en. Wolfsbarsch på tyska, bar/loup på franska, lubina på spanska och zeebaars på nederländska.

Gilthead Bream

Sparus aurata

Medelhavets främsta havsruda, igenkänd på guldkronan mellan ögonen — en fisk för laguner och flodmynningar lika mycket som öppen kust, och en skalkrossare. Den sprider sig in i Kanalen och dyker nu upp varje sommar i södra England.

Common Dentex

Dentex dentex

Medelhavsrevens stora rosa predator — en ruda med hundliknande huggtänder, byggd för att bakhålla fisk och bläckfisk istället för att beta tång. En premie för jigging och levande bete, och familjens mest tandade medlem.

Vit havsruda

Diplodus sargus

Medelhavets klassiska klippfiskbraxen, silvrig och djärv kring hamnar och bränningsklippor från franska och italienska kusten till Spanien. Namnnotis: dess spanska namn 'sargo' betecknar i denna guide också en helt annan kalifornisk fisk (sargo, Anisotremus davidsonii) — samma ord, men annan art och annan ocean; det nakna ordet 'sargo' står därför medvetet inte som alias här. Den skyggar för skuggor och buller och belönar ett tyst, lätt sänkt bete som driver i skummet.

Ringbraxen

Diplodus annularis

Den minsta av Medelhavets vanliga Diplodus-braxar, en liten silverfisk i hamnar, laguner och sjögräsgrund runt Frankrike, Italien och Spanien. Den kraftiga svarta ringen vid stjärtbasen är dess omisskännliga märke. Den nappar villigt på pyttesmå beten och är ofta ett barns första medelhavsbraxen.

Tvåbandsbraxen

Diplodus vulgaris

Den elegantaste av Medelhavets Diplodus-braxar, igenkännlig på exakt två svarta band — ett bakom huvudet, ett vid stjärtbasen. Dess nära släkting, spetsnosbraxen (Diplodus puntazzo), med spetsigare nos och tunnare band, behandlas här på denna sida och har ingen egen profil. En försiktig klippfisk som belönar ett tyst bete i skymningen.

Oblade

Oblada melanura

En silvrig stimbraxen i mellanvattnet över Medelhavets klippor, lätt igenkännlig på den svarta, vitkantade sadelfläcken vid stjärtbasen. Sadelbraxen är brödbetets klassiker och stiger upp till drivande bröd och långsamt sjunkande flingor från pirar och vågbrytare. Sällskaplig, snabb och en idealisk första flötfisk.

Salema

Sarpa salpa

Medelhavets grundas guldstrimmiga växtätare, som betar sjögräs och algängar i långsamma stim runt Frankrike, Italien och Spanien. Om bordet, ärligt: Salema äts traditionellt, men sällsynta fall av hallucinogen fiskförgiftning efter att ha ätit den är dokumenterade — många fiskare släpper den därför konsekvent tillbaka (se anmärkningarna om vanor och ätbarhet). På bröd och tång är den en fridfull, sällskaplig flötfisk.

Bogue

Boops boops

Medelhavets storögda, smala stimbraxen, som håller sig djup på dagen och stiger upp för att äta i skymning och natt. Bogue-stim fyller sabikitackel och hamnflöten runt Frankrike, Italien och Spanien, och deras massvandring under hamnljusen är ett klassiskt pirskådespel. Anspråkslös på kroken, men aldrig tråkig.

Marmorbraxen

Lithognathus mormyrus

Den skäggbärande sandgrävaren på Medelhavets bränningsstränder, som sonderar sanden med sin spetsiga nos efter maskar och blötdjur. Marmorbraxen patrullerar återflödet i mörkrets inbrott och gryningen och är huvudbelöningen i sydligt strandfiske — lätt igenkännlig på sina många fina band och lilla hakskägg.

Röd pandora

Pagellus erythrinus

Den rosa, högkroppade havsbraxen på sand- och gyttjegrunder ute till havs, ett lager djupare än kustens Diplodus-braxar. Röd pandora äter på dagen över ren botten och är en pelare i Medelhavets båtbottenfiske från Frankrike och Italien till Spanien. Rader av blå prickar på övre sidorna avslöjar den vid en blick.

Sardin

Sardina pilchardus

Detta är Europas äkta sardin — fisken bakom konservsardinen och en hörnstensfoderfisk i Medelhavet och östra Atlanten. På sommaren trycker de stora stimmen in mot kusten och pirfiskare tar dem på sabiki-fjädrar på kvällarna. Sidans namn är 'European Pilchard'; 'sardin' är samma fisk under sitt mer kända namn.

Bullet-tonfisk

Auxis rochei

En liten, blixtsnabb tonfisk på Medelhavets sommaryta som jagar i stim strax under ytan och tas på fjädrar och små drag från båtar, ibland också med kast från djupa uddar. Knappt större än en makrill, men kämpar som en fisk av dubbel storlek. På franska kallas den thonine, på spanska bacoreta eller melva.

Strimmig mulle

Mullus surmuletus

En liten mulle som smakar på bottnen med sina två haktrådar och oupphörligt rotar i sand och lera efter maskar och kräftdjur. Den är en av Medelhavets mest eftertraktade matfiskar — rouget i franska kök och salmonete i spanska. Nappen är skygga och utrustningen måste vara fin, men tallriken belönar besväret.

Vanlig umberfisk

Umbrina cirrosa

En silverblank havsgös av Medelhavets surf och hamnmurar som äter över sand i skymningen. Förväxla den inte med den bruna umberfisken (brown meagre, Sciaena umbra): den släktingen är helt skyddad och måste släppas tillbaka — i Frankrike har spjutfiske efter den varit förbjudet sedan 2013. På franska heter den ombrine, på spanska corvallo.

Guldmulte

Chelon aurata

Den svåraste av Europas multor att lura: en slank, guldmärkt fisk från hamnar och flodmynningar som betar på ytan på sommaren. Guldflecken på gällocket skiljer den från dess kusiner med en blick. Den anses vara finsmakarens multe — sällsynt, skygg och ett verkligt prov för den finaste utrustningen och ett tyst närmande.

Europeisk barracuda

Sphyraena sphyraena

Medelhavets slanka inhemska barracuda — en bråkdel av storleken hos sina tropiska kusiner — som står orörlig över sand och klippor och exploderar efter silversidor, bäst i gryningen. På franska heter den brochet de mer, på spanska espet. Ett försiktigt, synjagande rovdjur för dragfiskare vid uddar och hamninlopp.

Gulmunbarracuda

Sphyraena viridensis

Den dristigare och mer sociala av Medelhavets två barracudor: den bildar dagstim över rev, märkt av gul stjärt och gult munfoder. Arten sprider sig i Medelhavet — i öster också som lessepsisk invandrare genom Suez. Där den stimar ger en välpresenterad wobbler eller ett levande bete snabba, hårda napp.